torsdag 19 januari 2012

Kniven i hjärtat

I går avhandlade bokcirkeln Kniven i hjärtat av Björn Ranelid. Vi var alla noviser vad gäller Ranelids verk men de flesta av oss hade en klar bild av författaren och kanske en del förutfattade meningar om boken. För mig var det definitivt en utmaning och det var med lite tveksamhet jag tog mig an min första roman av Ranelid. Det blev även den första roman jag lånade elektroniskt och läste på vår aj-päd. Bra upplevelse, absolut, framför allt gillade jag att göra bokmärken med kommentarer elektroniskt.

Handlingen cirkulerar kring livstidsdömde David som efter en lång tid utan kontakt med sin familj som han förlorade genom sitt brott, plötsligt får besök av tonårssonen Kasper. Under sin tid i fängelset och i samtal med en författare som skall föreviga Davids och Kaspers historia blickar David tillbaka på sin barndom, sitt yrkesliv, sin familj och det fruktansvärda brott som ingen, inte ens han själv kan försonas med. Just det väcker en del tankar. Vilket brott skulle göra att jag förskjuter min pappa eller min son. Finns det brott som är oförlåtliga? Det är så klart en tanke som är för svindlande att tänka, det skulle vara något av min värsta mardröm.

Grundberättelsen har en spännande nerv, den är bra och tänkvärd, upplägget intressant, men för mig försvinner handlingen och känslorna tyvärr i den oändliga raden upprepningar och ett väldigt speciellt språk. Jag har förstått att den Ranelidska stilen är rätt unik och något man antingen älskar eller ställer sig lite mer tveksam till.

För mig blir det lite som avsnittet i Vänner när Joey låtsas äga en Porsche och klär ut sig som han tror att en porscheägare ska. Resultatet blir att Ross undrar:
– What happened, did a Posche throw up on you?

En text kan med fördel kryddas av liknelser och bildspråk, eller som i Kniven i hjärtat stapla dem på varandra så att de ”vanliga” textraderna blir sällsynta. Antingen älskar man just det eller så tänker man som jag, att texten är nedspydd av aforism på aforism som i enstaka fall är riktigt tjusiga, men som i den här mängden blir betydelselösa.

Det låter hårt och det är inte så att jag hatar det, men jag blir trött och föga imponerad i det här fallet. Däremot blir jag nyfiken på om det är genomgående för allt av Ranelid och kan absolut tänka mig att läsa något mer. Men ett hängivet fan av de Ranelidska aforismerna blir jag nog aldrig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar