söndag 19 februari 2012

Jag ska egentligen inte jobba här

Moa är 19, nyinflyttad till Stockholm och i väntan på Scenskolan tar hon ett tillfälligt jobb på vårdhemmet Liljebacken. Där jobbar även make-up artisten Martina, frisören Roy och anarkafeministen Leena, de ska egentligen inte heller jobba där, men i väntan på något bättre så. Det är egentligen bara tråkiga Eva som verkar vilja jobba på Liljebacken, som stannar lite längre om hon är mitt uppe i ett ärende och som tar sig tid att hålla de gamla i handen under de sista minuterna av deras liv.

Moa möter snabbt en verklighet med blöjor, stolpiller och vagitorier och för en som är helt oinvigd i vårdbranschen kan de otaliga exemplen på blöjor, senil ilska eller sexfixering te sig som lite väl mycket vårdhemsklyshor, även om det är så här många av oss kommer se ut när vi blir gamla. Därför ger den här boken mig ångest. Ångest över att ha föräldrar som inom en snar framtid kommer vara gamla, över att själv bli gammal och över de oändliga antal liknande vårdinrättningar som finns. Därför är det också intressant och läsvärt. Bäst skildras Moas ensamhet och naivitet, som ibland är på gränsen att kräva skämskudde, men även de glimtar av insikt och mognad som sakta men säkert även drabbar Moa.

Jag ska egentligen inte jobba här är en fin debut av Sara Beischer, lite ojämn, men fin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar